Borde genast ha skrivit ner allting, för det börjar vara allt i en dimma redan och minns inte riktigt heller, inte för att jag då heller skulle ha kommit ihåg allt..
Men den 3.7 åkte jag igen ambulansen in till akuten. Kvällen före hade det varit min kusinsdotters konfirmation, alla andra hade varit där utom jag, jag var istället på stugan och hade sällskap. Såret fortsatte läka, även fast plåstret byttes så var det efter en stund helt blött och likaså mina kläder samt sängkläderna, det var jobbigt. Jag låg största delen av dagen i soffan för att vara bättre sällskap åt R&I. På kvällen hjälpte mamma mig från soffan till sängen och plötsligt händer det, mitt högra ben fick sån jävlig smärta. Jag låg i sängen och plötsligt var det igen blött, jag försökte stiga upp men det var så hemskt att det inte ens går att beskriva, mamma bytte snabbt lakanen i sängen och jag for igen och ligga men jag kunde inte alls flytta på högra benet det var så sjukt, t.ex. om jag flyttade på vänstra handen så värkte det i benet. Jag hade wc brådska men kunde inte gå på wc för att jag inte kunde flytta på högra benet en millimeter heller. Mamma ringde på natten till avdelningen och frågade att hur mycket mediciner vågar jag ta för att bli av med värken, vi fick råden och äntligen klockan 4 på morgonen så somnade jag och sov några ynkliga timmar, när jag vakande hade jag ännu också wc brådska men kunde inte ännu heller röra på mig, så då var det igen dags att ringa ambulansen (3.7)
Ambulansen kom och dom frågade dittan och dattan och såg på mina papper, först sprutade dom i min näsa något som snabbt hjälper till värken, men min värk var så hård att den inte hjälpte, så ringde dom till akuten/läkaren och frågade om råd och att hur mycket dom vågar ge åt mig mediciner, sen till slut gav dom en spruta i nacken, jag gillar inte sprutor men halleluja värken försvann och jag kunde äntligen gå till wc:n och röra på mig, så jag kunde själv gå sakta men säkert till båren.
Den här gången kändes inte vägen till akuten lika lång då jag inte mådde lika dåligt som första gången, som var hemsk.
Akuten var nog så bullshit igen, första läkaren var bra, men han där andra kollade inte ens bra och på kvällen skulle han skicka hem mig och kelataxin var beställd när jag skulle gå till wc:n så kunde jag inte igen röra på mig då värken var så hård, så mamma for och säga åt honom att jag far ingenstans med så hård värk att jag inte ens kan röra på mig, så kom han och frågade att vill jag bli dit, så svarade jag bara att inte slipper jag ens hem med sången värk, så fiskade dom en plats på avdelningen åt mig (som sen ränte två veckor!!).
Jag kom upp på avdelningen på natten, läkarna hade hela tiden kontakt med min riktiga läkare som gav order och dom gjorde som hon sade. Dom ultrade min rygg och tog ut extra vätskor (där fanns mycket) dessutom tog dom på samma prov och kollade om där fanns inflammation.
4.7 fick jag en vaccmaskin som alltså tog ut från såret sårvätska, det var den som hade blött ner alla mina kläder...så när jag äntligen fick den som handväska så hölls mina kläder och torra, Dessutom fick jag starkare mediciner så benet började också vara bättre och utan värk.
Jag var så ledsen och besviken då jag hamnade sälja min russin biljett, det var det som jag hade väntat på hela året! Dessutom var jag i Åbo på sjukhuset på russin veckoslutet så var rädd att jag skulle få en fyllo i samma rum som inte kunde beter sig, men jag fick en trevlig flicka som hade skadat sig på russin, som var lugn.
När jag var i Åbo så fick jag massor med besök av släkt och vänner vilket var trevligt. Förra året när min kusin bröt benet så hade han varit i exakt samma rum och dessutom på samma plats. Dessutom var det bra att jag var på den avdelningen då hon som är sköterska där har varit med och sköta mig helt från början, så hon visste min story, så behövde inte börja helt från noll.
Den 10.7 på min födelsedag flyttades jag med kelataxin till Helsingfors. Först var taxin sen och dom ringde många gånger och sen när den kom var det en stol som jag inte kunde vara i, då jag inte fick sitta och dessutom kunde man inte ligga i den, så dom hamna beställa en ny, klockan 10 kom den (den skulle komma 8!!) och jag skulle vara i Helsingfors 11, det var ju omöjligt, tacka vet vi nya taxilagen och kela! Chauffören hade inte alls brottom, så sa mamma åt honom att vi ska va 11 i Helsingfors att jag har tid till två läkare, så svarade han bara att inte hinner vi dit mera i tid,så inte har vi nå brottom. Mamma meddelade att vi är sena och simtur hade dom tid och träffa mig, så sa dom att det blir operation imorgon, kul födelsedag, först fira den på två olika sjukhus och sen ännu få höra om operation. Fick plats igen på avdelningen, samma rum som tidigare men andra sidan och brevis fönstret (JES!), dessutom sökte mamma födelsedagsmat dvs. hesburger.
Den 11.7 var det dags för operation, jag fick lugnande och sköterskorna från min avdelning varnade dom på uppvikningen att jag fått på sommaren många panik ångestfall att dom vet om att det kan komma. På uppvikningen frågade dom alltid massor med frågor och så fråga dom om att vad dom skulle operera på mig, tänk om jag skulle ha sagt helt fel,skulle dom då ha skippat operationen? Sen var det bara dags att tuppa ner mig och på operationsbordet och drömma om fina drömmar.
Har ingen aning hur länge operationen tog, men dom tog från vänstra benet en hudtransplation och flyttade den på vänstra sidan under armen, för att det var därifrån som det kom massor med sårvätska och ifall dom bara skulle ha sytt fast den så skulle det ha sprättat upp igen så enligt läkaren var det bästa alternativet. Nu fick jag inte vara på vänstra sidan och inte heller använda vänstra armen, före nya hudbiten hade tagit fast där och blivit ett och läkt bra. Under operationen hade dom igen satt en vaccmaskin i mig,som tog ut onödiga vätskor. Dessutom ultrade dom min rygg och tog ut påsamma extra vätskor och kollade om där var inflammation. Vet inte om jag var så pöhnässä av alla mina mediciner men tycker han där läkaren var sjukt snygg och lite brunbränd och jag var en bläkfis, haha.
Den 16.7 fick jag äntligen åka hem och nu räcker det för min del eller det hade nog räckt för länge sen, mamma kom och vi beställde taxi och tågbiljetter, var lite fundersam över att hur jag skulle komma hem då Putin och Trump var i Helsingfors då och hela centrum var råddigt! Tågresan var horribel, glömde ta dyna med och hade svårt att sitta, var glada ni som kan sitta utan värk eller ligga på rygg, för sen då man inte klarar av att göra det så märks det hur viktigt det egentligen är.
Dagarna gick och jag sov största delen av dagarna för att jag var så trött, småningom började jag röra på mig mera och dessutom råkade jag kolla på Netflix. Huvudvärken lättade och mående blev småningom bättre.
I augusti var jag på kontroll i Helsingfors, tågresan var hemsk, hade dynan med och satt på den, först var jag på röntgen som var hemsk då jag måste vara på ryggen, sköterskan kom oroligt och frågade om mina skruvar, men det fanns ingen information om dom då fick remiss till röntgen i maj och skruvarna togs bort i juni, simtur var allt okej. Efter det var jag hos en ortoped (läkaren som opererat min tumör alla gånger), fick en spruta i baken men den hjälpte inte alls samt hos plastikkirurgen som var helt från revan, som frågade endast vad den första läkaren hade sagt och kontrollerade inte ens såren..
Här emellan har jag varit till fysioterapeut x antal gånger, kipupoliklinikka, meilands på kontroll, läkaren och fått en till spruta i baken som inte heller hjälpte, till en fysiater igen, glömde säkert något..
I början av december var jag inne på sjukhus igen i två veckor och fick dagligen fyioterapi och de kontrollerade hur jag gick utan kryckor och hur min hållning samt sittande och allt annat var.
Nu har jag börjat gå utan kryckor, värken är kvar, har minskat mediciner och höjt dem igen. Det är att försöka hitta det som känns bäst för mig, ingen annan kan säga vad som är rätt och vad som är fel då det är endast jag som känner av värken.
Kan inte ännu heller ligga på rygg eller sitta på obekväma hårda stolar/soffan länge.
