8mars2012, då nerförsbacken började....

Idag är det inte bara kvinnodag utan, det betyder också att för exakt för 3 år sedan, hade jag min första sjuklediga dag, hade ryggen sjuk men hade inte ännu varit på magneten. Kollade gamla texter här i bloggen från den tiden och tänkte slänga gamla tankar hit. Det känns inte alls som om det skulle ha varit för 3 år sedan, men när jag läser texterna så  kommer tårarna fram och jag kan känna värken och hur dåligt jag mådde. Jag var altså till läkaren första gången på hösten 2011, för att jag inte kom upp ur sängen mera och kunde inte gå eller sova, värken var  från pain.

Det här skrev jag 7mars2012
Nu har jag beställt tid till läkaren, imorgon på morgonen, fötterna kan jag ikväll slänga på bordet men inte dricka cider. Hatar och beställa tid till läkaren, är alltid lika rädd att dom hittar något fel och så, men nu är det ryggen igen som gäller. Hoppas dom kommer fram till att vad det är, får sjukt i ryggen bara av att sitta en längre tid eller stå, om jag  ser jag ut som en anka, så det är ganska pain att stå eller sitta vid jobbet. Om jag ligger hela tiden får jag något fel, aldrig är man nöjd. (Hade i en tidigare bloggtext skrivit, att jag hade 9dagars arbetsputki på gång och jag skulle dricka en cider, för min ledigadag men nej, alltid går det inte som planerat...) Samma dag lite senare skrev jag,

Just nu väker min rygg, jätte mycket, skulle kunna gråta. Vet inte om jag skall stå på huvudet eller händer, då det värker hela tiden, nu mat och sen jobbet! Får se om dagen blir lika bra såsom jag tror :) Have a nice day! 

Den 8mars2012, var mina tankar lite annorlunda...

 Igår ville jag gråta för att ryggen min värker, idag vill jag gråta för att jag fick sjukledigt i en vecka och måst ringa till jobbet och säga att jag är borta.  Kom just hem från läkaren, hon var trevlig och tog reda på allt. Hon böjde mig åt alla håll och emellanåt hamnade jag bita i läppen för att det tog så sjukt. Jag tänkte inte få skorna på mig. Nu sitter jag och väntar på remissen till magneeten. Hoppas att jag får veta orsaken nu och att min rygg blir frisk. Och lite senare samma dag...jag viste att det fanns en ros åt mig, men att jag inte skulle få den...

Det blev inga blommor, choklad eller bra sällskap idag, ensam hemma liggandes i sängen. Usch, vad jag är negativ hela tiden.  Då var jag singel och mådde KASS, grät bara för att jag kände mig ensam och undrade att varför jag blev straffa och hade sjuk rygg, nog för att jag funderar över det ännu också, men idag är jag lycklig, singel, har varit på jobbet och gjort skoluppgifter, ända negativa är att jag är väldigt stressad.

Den 9mars, var duracellpupun igen i farten, men ryggen tyckte annat....

Voi loppa ändå, skulle inte alls årka ligga, sitta eller ta det lugnt mera, snart börjar jag gå på väggar och tak, men jag märker om jag sitter länge så börjar ryggen domna och så när jag stiger upp så går jag värre än en ankka. På jobbet kallar dom mig till duracell pupu, då jag inte alls hålls stilla, gissa hur svårt det är att sitta stilla då man har myror i baken?! Just nu har jag världens festfiilis, nå den fiilisen får jag spara till nästa lördag. Nu är det fredagsmys framför tv:N, med the voice of Finland. 

Den 14mars2012, hade jag ÄNTLIGEN tid till magneten, mådde skit för att jag var så nervös, men mera tankar från den tiden var.... Jag är så nervös att jag snart pissar ner mig! Ska vara lite före klockan 19 på läkarstationen och sen är det magnetröntken för ryggen som gäller. Hur kommer jag att kunna ligga stilla i den där manikken i ungefär en halvtimme? Jag darrar nu ren, ack. Imorgon skall jag vara 6 på jobb och genast efter det igen till läkaren. Nu skall jag ha min rygg i skick. Om jag nu ren har ryggproblem, hur är det sen när jag är gravid, hundra gånger värre? Ack, jag är ju i sämre kondis än min mommo och fammo och dom närmar sig 85 och 90 år.

Sammadags tankar men efter magneten

Mitt livs längsta minuter hade jag idag. Var och hälsade på farmor till sjukhuset före jag själv for på magnetröntken, fråga av henne då hon var själv pga hennes rygg. Hon sa att maskinen hade int alls ljud och hon skulle ligga med händerna uppe och allt maskinen int alls var hemsk.
När jag fick se maskinen hade jag lust och springa bort. fick höra på radion men hela maskinen hade så mycket ljud att bra att jag hörde 'frontside ollie och eu te pego'. Det skulle räcka en halvtimme men det tog en timme. Jag har aldrig varit så rädd, vågade inte trycka på knappen för att då tänkte jag att jag manar vara längre i maskinen. Jag skakade så hamnade ta extra bilder, jag viste att jag skulle ligga stilla, försökte hjärntvätta mig själv men jag var så rädd att jag darrade. Maskinen var mindre än jag trodde, fick ett täcke då sköterskan sa att det är kallt, jag hade svinvarmt.
Jag darrar ännu också, nu önskar jag bara att bilderna blev tillräckligt bra att jag aldrig mera behöver uppleva det där och om jag hamnar så får dom nog tuppaner mig före.
Texten blev råddig, då jag är sekaisin ännu. Är ännu också helt skraj, skulle bara kunna gråta. Nu efter 3år är jag ännu också rädd för magneten, röntgns, nålar och allt som har m,ed sjukhus att göra. Jag som ville bli läkare, men nu vill jag bara gråta av tanken, inget med vård är gjort för mig, då jag inte ens kunde hälsa på min bror på sjukhuset utan jag svimmade och låg i sängen brevid honom, somtur har jag inte efter det svimmat på sjukhus. 

Tydligen hade jag fel om att dagen var lång, den 15mars2012, kändes ännu längre...

ACKH, så fel jag hade, igår kändes dagen lång, idag har dagen kännas ännu längre. Är bortta från jobbet hela Mars. Nu sitter jag bara och grinar.

Jag är ännu också av samma åsikt som den 17mars2012, då unga är sjuka så tas vi inte på allvar, När räknas man som gammal?! För en tid sen var jag till läkaren för min axel och det första jag fick höra var att, *du är ung, du kan inte ha sjukt i axeln*, då inte ens läkarna tror, så börjar man själv och tro att det inte finns en värk utan att jag tror bara, att allt är påriktigt bra, men så är det ju inte alltid (...och det märktes med min rygg). Tyvärr.

En sak som är väldigt dåligt med det här min värk är att vuxna människor inte tar oss ungdomar på allvar. Jag sprang fem gånger till olika läkare, fick bara medicin och varje gång samma värs, det går om med tiden, dina ryggmuskler är inte tillräckligtstarka, men ifall det inte gör det? Personerna nära mig såg hur dåligt jag gick och märkte att jag inte mådde bra. Det är ingen idee att jag skäller på någon, det hjälper inte alls, men det finns unga som pårikigt mår dåligt och har det sjukt, många tror att dom ljuger bara för att få ligga hemma och är lata. Ta reda på före ni säger att det är pga lathet, det kan finnas vad som helst i människokroppen som inte märks utifrån. 

Den 20mars, fick jag äntligen träffa min läkare, han är bra och proffs! Han är känd världen runt och om han inte vet något,så kollar han med sina läkarvänner världen runt. Lika som jag är känd i Tyks, alla läkare hälsar på mig och kommer och tala, känner mig som en kändis, höhö. 

 Snart vet jag inte namnet på mig själv heller mera, var till tyks, talade med min läkare och han sa att jag måste fara på en ny magnetrötnkensundersökning, då skall dom kolla hela mig och alla mina ben att det inte finns en knöl någon annanstans och så tar dom på samma en provbit, så då hamnar jag stanna natt på sjukhuset, ackack. Nu ett MEN det blir kanske inte heller en operation pga av att den är på ett ställe var det finns närver och grejser, så det kan bli ganska så komplicerat, utan om det är en knut (vet inte mera vad jag skall kalla den där knölen, då ingen tycks veta mera något), så kanske det går att fiksa med medicin (Nu tummarna och tårna upp!). Läkaren sa att det kan ta 6 veckor men också ett år, herre min hatt, kommer att bli galen, men nu är det viktigaste att min rygg blir fiksad. Får inte gå mycket i onödan.

Jag är ren helt trött på att stirra på väggarna och trött på att bara vara. Nu är det bara att vänta igen, på torsdan skulle dom se på mina bilder, på fredan skulle dom ringa till mig och berätta nästa tid och sen blir det bara att vänta igen.

Hatar och vänta, dessutom var jag på blodprov.Mitt liv går just nu ut på att vänta.

Nu 3 år senare, är jag utan växt i ryggen(vad jag vet?!?!),men kan inte sluta med medicinen för då kommer den med största sannolikhet att komma tillbaka, så summasumarum är jag inte vet ännu hur vi kommer att gå till väga, det här är en lång process och det tar på krafterna, många har värre sjukdomar och dom också har blivit friska, vafför skulle inte jag då göra det? Det värsta är,då man inte vet, dessutom måste jag troligen fara på magnet med mitt höfte då den värker och sprutan kan orsaka spricka i höften (tummarna upp,att där inte är något), skall nu en vecka följa värken och sen ringa till min läkare för att få tid. Ingen vet orsaken till det här och då det ännu är två olika växter,men ett som är säkert så är det väldigt sällsynt och jag var provkanin för medicinen som nu används heltid. Ganska scary egentligen, jag har sen maj2012,fått varje månad en spruta, i början oftare och nu mera sällan (men 36sprutor!!!!) + alla prov och jag som inte ens gillar nålar och kommer nog aldrig att bli nålarnas vän.

Hoppas det blir en ljusare framtid och att min rygg blir snabbare än snabbt frisk.