USCH, nu måst jag bara skriva av mig.
Den här veckan har jag känt mig väldigt nere och deppig, för att jag inte har kommit framåt i mitt liv. Några år var jag hemma utan och göra något, för att ryggen var sjuk och det var psykiskt och fysiskt tungt. Att leva inom fyra väggar och inte ha något alls att göra och fundera över att vad har jag gjort för att jag blir straffad och sjuk? Mina vänner for frammåt och hade sina liv och jag stod stilla och väntade att hur det skulle bli med min rygg. Snart är det augusti och jag stressar vad det kommer för resultat, då jag inte alls vet, ett som är säkert är att resten av livet kan jag inte få sprutan, men måste jag då fara till Sverige för att bli frisk?! Fasten allt ser bättre ut än för några år sen, så känner jag ännu osäkerheten. Kan inte det här kapitlet redan ta slut?
Nästa gång tänker jag vara mera poisitv, för då kommer man längre i livet, snart är mitt slutarbete också färdigt.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti