30 timmar i ett nötskal

Igår klockan 7.00 på morgonen började min resa eller egentligen tidigare, då skulle jag vara på tyks och anmäld, fick mina väldigt vackra sjukhuskläder och sockorna som jag hatar, dom hålls inte på foten alls och blir som korvar. Där låg jag och viste ingenting, först tog dom blodprov efter några timmar fick jag kanylen.

Äntligen klockan 12 kom en sköterskan efter mig och då for vi, dom testade min kanyl med den hade nån strul så det sved bara, så dom satt i andra armväcken också, somtur funkande den och in i maskinen, sängen for fram och tillbaka och jag låg bara och funderade att 'what the f***', ibland skulle jag andas och ibland hålla andingen, på samma droppade det något ämne i mig från kanylen.

Därifrån for jag till 'heräämön' och blev bedövad eller bara nedredelen av kroppen, skrämmande då ena foten kände jag inte alls och andra var helt normal, hela tiden tänkte jag 'tänk om jag känner, tänk om,tänk om'. När vi kom ner där dom skulle ta provbiten kände jag inte mina fötter alls och då kände jag mig lugn. Fick hörlurar på öronen och såg då 6 personer emellanåt 8 personer, såg på då en höll på och ta provbiten och nej dom var inte studerande. Där låg jag bara och kände ingenting, vet inte alls hur länge det tog. Därifrån for jag tillbaka till 'heräämön', där var jag. Dom provade om jag kände något, men ingenting, sen kunde jag röra på knäna och fötterna steg upp, men jag kände ingenting. Skrämande då någon lyfter foten och du känner ingenting och den är äckligt sladrig. Ena fotens tår rörde på sig och då fick jag fara tillbaka till rummet mitt.  Klockan var lite över 17 när jag kom tillrummet och genast fick jag besök av mamma och pappa. Där var jag rädd då jag inte kände ena foten. Några timmar senare kunde jag gå,huh. Igår fick jag väldigt god hönssoppa på sjukhuset, hungrig var jag. Hade ändå varit i 23timmar utan mat och vätska via munnen. Efter att jag hade ätit så kom kvällssmålen, haha.  Efter det så talade vi med mina roomies, en har foten av, en annan armen och den tredje hade en knöl varifrån dom hade tagit provbit. Alla var väldigt trevliga och vi skrattade, jag var junioren. Tillslut somnade jag och sov som en liten bebis, hörde inga ambulanser eller något annat för den delen heller. På morgonen provade dom febern och jag somnade igen. På morgonen berätta mina roomies att det hade varit massor med ljud på sjukhuset, men jag viste ingenting. Det blev morgonmål, läkarrunda, mat och sen kom läkaren och släpte hem mig. Det var kort eller långt hur man nu tar det, mina 30timmar på sjukhuset. Jag trodde att det skulle vara värre, men hittills har magnetmaskinen varit hemskaste. Nu har vi igen gått en etapp, nästa är att vänta på resultaten och sen får vi se vad som händer.