Jag har läst gamla blogginlägg, jag blev glad men påsamma också ledsen. Jag viste inte då vad jag ville studera, bollade med olika ämnen, jag ville bli kiropraktiker, jag ville jobba som farmaceut, jag ville bli köpman, jag ville bli jurist (vill det ännu också och ska bli det!), jag ville bli hankeit, jag bollade med alla ämnen och var stressad över att jag inte viste vad jag vill. Jag tog mellanår och började jobba, jag var ledig och kom hem från Stockholm den 17.11.2011 och den 18.11.11 ändrades mitt liv, det var den dagen som jag inte mera kunde stiga upp ur sängen, jag hade hemska värkar och mådde allmänt dåligt.
Allt kom helt plötsligt, alla läkare trodde att jag hade lyft fel och därför var ryggen sjuk, fick mediciner av olika läkare och alltid samma vers, du har lyft fel eller strekt på dig, men det blir nog bra. Tillslut trodde jag att allt var inbildning, att inte var jag påriktigt sjuk, då ingen trodde mig. Jag gick sämre än min fammo och mommo, på jobbet låg jag alla mina pauser, hemma råkade jag inte göra något när ryggen var så sjuk och jag var hela tiden väldigt trött.
I mars 2012 gick jag till en ryggspecialist, hon tog mig genast på allvar. Jag låg på båren och skulle lyfta på mina ben, ena benet steg lite högre och andra steg bara några centimeter upp i luften. Fick genast remiss till magnetröntgen.
När jag for på magnetröntgen var jag nervör, låg där och skakade. När man far på magnetröntgen för man välja en radiokanal eller ta en egen CD med, så kom där i radion frontside ollie och den löten gav mig en bra fiilis och det var ännu svårare och ligga stilla eller att inte sjunga med. Nu om jag hör den låten, får jag både bra fiilis men påsamma en ledsam fiilis, då alla minnen kommer tillbaka, då jag levde i ovetsakp, visste att någonting var dåligt men ändå visste jag inte att vad det var. Sköterskorna hamnade många gånger säga åt mig att försök ligga stilla. Lättare sagt än gjort. Vi hamnade sluta då jag hade redan varit i 20 minuter övertid och dom hade stängt, men bilderna ficks.
Den natten sov jag dåligt och drömde att jag hade en tumör (eller cancer).
När jag for tillbaka till ryggspecialisten för att höra att vad det var som jag hade, så frågade hon genast att är jag ensam. Det var jag, hade fått skjuts och sen blev jag ensam. Hon bad att jag skulle ringa ena föräldern på plats. Försökte ringa mamma, hon svarade inte. Ringde pappa och ba honom komma tillbaka,såklart undrade han att varför, svarade bara att läkaren bad. Läkaren talade om dittan och dattan, men sa ingenting om min rygg före pappa kom. Min läkartid hade tagit slut för länge sen, men hon brydde sig inte. Nu när jag skriver den här texten, kommer alla minnen upp igen och ögorna blir våta, helt som om det skulle ha hänt igår, men det var många år sedan.
Pappa kom och läkaren berättade att där syntes någonting i nedre ryggen, men hon vågade inte säga att vadå före det hade granskats bättre och provbit tagets. Jag fick remiss till Tyks. Det var då den långa sjukledigheten och ovetskapen om allt började.
Fick tid till Tyks där dom tog provbit med en nål, det var en snabbgrej. En dag när jag var hemma, då dom ringde och sa att dom inte riktigt fick resultat av mina provbitar, men att där fanns två olika sorter av tumör/kysta och att dom hade skickat mina provbitar till USA för att där skulle patologen också granska dem. Dessutom skulle jag och ta en ny provbit för att gamla provbitarna inte var tillräckligt bra.
När andra provbiten togs, behövde dom nedreryggen, anestesiläkaren var hela tiden med mig. Det var hemskt, för när dom tog provbiten så hamnade dom borra i mitt ben! Vet inte om jag påhittigt kände eller om det var ljudet av borren som gjorde att det tog ont, men fick mera medicin av anestesiläkaren. Provbitarna lyckades och dom kom fram till att det skulle en sort av tumör och en sort av kasta påsamma ställe.
Hos läkaren funderade vi vad vi skulle, då var operation inte en möjlighet då mitt ben va så skört, 2/3 av benet var dåligt p.g.a. tumören och kystan. Jag fick kryckor som jag gick med i nästan två år. Började få en spruta i magen, först en gång i veckan, sen varannan vecka, sen en gång i månaden, sen var tredje månad och sen ännu mer sällan. Efter det börjades det talas om operation, det talades om att det skulle göras i USA eller Sverige. Kontrollerades ofta med magnet och var ofta till labbet, men inte för ofta för det var inte heller bra.
Efter ungefär två år hemma, med ovetskap fick jag äntligen börja jobba igen. Trodde många gånger under min sjukledighet att jag skulle få igen börja jobba, men varje gång kom det som lika stor chock att sjukledigheten förlängdes. En dag hos läkaren sa an att jag skulle flyttas till Tammerfors, att dom var där mera specialiserade på operationer av nedre ryggen.
For till Tammerfors och diskuterade med läkaren, hon sa att enligt henne är operation bästa möjligheten, jag litade på henne. Min första ryggoperation var 14 december 2015, allt gick bra. Jag fick skruvar och sement i ryggen, var på sjukhus måndag till fredag och såret läkte bra och jag mådde bra. Under en kontroll såg läkaren att tumören har börjat växa igen, så jag opererades på nytt 25 juli 2016. Det kom som en chock, då jag inte hade värkar eller någonting, ryggen läkte lika bra den här gången, jag var igen på sjukhus från måndag till fredag. Läkaren var häpen, hur jag var så snabbt på benen efter så stora operationer, som båda gångerna hade räckt över 10 timmar.
Det har nu senare kommit fram att sprutan som jag fick, borde högst ges ett par gånger sen har några månader paus och sen genast på operation. Jag fick närmare 20 gånger av sprutan och stora mängder vilket orsakar att tumören kommer tillbaka samt att den inkapslar tumören och kystan, det ser friskt ut men när man söndrar kapseln så syns det att det inte är heller friskt. Sprutan var ny då jag började få den och jag var en sorts provkanin och den gjorde att jag kunde opereras och att min ben blev starkt. Det finns alltid en bra och en dålig sida av allt.
I december 2017, fick jag ryggvärk, meilade min läkare att vad skall jag göra, mitt meil kom tillbaka som bumerang, funderade att vad fan skall jag göra. Ringde Tammerfors och dom sa att hon inte arbetar där mera och då kom vi överens om att dom gör remiss till Tyks och sen ser vi vad vi gör.
I januari skickade min läkare att hon börjat jobba i Helsingfors att ifall jag vill kan jag flytta med eller fortsätta i Tammerfors. Det var lätt val, bestämde att jag flyttar med. Hon känns mera än som en läkare, varje gång hon kommit och hälsat på efter operationen ger hon mig mera krafter och energi att bli frisk. Det kändes tryggt att följa efter då hon opererat mig redan två gånger och känner mig. Fast allt finns på papper, så kändes det bättre att ha samma läkare än att börja och berätta hela min story till en annan läkare.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti