Livet.
Du tror dig veta hur livet ser ut och plötsligt rasar allt.
Måndag 21.5. 2018 var jag på ryggoperation pga. hemska ryggsmärtor och tumören i ryggen hade igen börjat växa och var i storlek som en golfboll, läkarna sa att operationen hade gått bättre än förväntat, men under operationen hade min dura, alltså hjärnhinnan börjat läcka (dvs. hjärnan och ryggmärgens hinna), vilket orsakade en j#vlig huvudvärk åt mig och som ledde till att jag även fick många gånger under veckan hemska panikattacker, troligen för att värken var så hemsk. Jag hamnade vara i sängen från måndan till torsdan för att varje gång jag lite också rörde på mig blev huvudvärken värre. Läkarna sa att dom fick duran lappad och att sängläge skulle hjälpa till huvudvärken som gjorde att det stabiliserade sig.
Fredag 25.5 fick jag åka hem med tåget, huvudvärken hade stabiliserat sig och jag mådde bra. När jag skulle fara hem, kom en sköterska och sa till mig att i min rum har det kommit fram att det finns norovirus. Tror att det var min räddning att jag bara låg i sängen och inte rörde nånstans och på redan när jag fick röra på mig, så skötte jag om handhygienen.
Tisdag 29.5 åkte jag in till hälsocentralen p.g.a. magsmärtor. Kunde inte mera gå så krypte till wc och överallt för att mina krafter var helt borta av smärtor. Kunde inte alls gå så krypte bara runt. Fick mediciner och allt var frid och fröjd för en stund åtminstonet.
Mina dagar hemma hade gått ganska bra, men varje gång jag steg upp fick jag en hemsk huvudvärk ( värre än migren, så den var hemsk!!) och så började jag kasta upp. Det var skönt och vara hemma, men påsamma var det väldigt jobbigt.
Måndagen den 4.6 hade jag länge väntat på, men var påsamma väldigt rädd för att äntligen skulle jag bli av med stygnen som kliade så fasens mycke i ryggen, men det är ju en bra sak att det kliar för det betyder att såret läker och mår bra. Jag var rädd för att bli av med stygnen för att senast jag blev av med stygnen så svimmade jag. Stygn borttagningen gick bra men kastade upp före det och var nära på och svimma men pappa hann ta fast mig före det. Under veckoslutet hade mina värk blivit värre och jag kunde inte mera gå lika bra som tidigare och behövde hjälp för och komma upp ur sängen och ifall jag satt behövde jag hjälp för och komma upp och kunde inte heller sitta långa stunder för att värken var hemsk. På kvällen låg jag i min säng och plötsligt blev värken så hemska att jag fick panikångest och kunde inte mera andas ordentligt. Fick svårt att vara och kunde inte andas och darrade massor, pappa kunde inte mera hjälpa mig så han ringde efter ambulansen. Jag var rädd och jag visste innerst inne att jag skulle föras tillbaka till sjukhuset, fast jag inte ville det. I början förbjöd jag pappa om att ringa efter hjälp, men tillslut visste jag att det var det som jag behövde. Ambulansen kom, pappa slängde min mapp till akutvårdaren (där det stod allt om min rygg helt från början till den här dagen). Dom kollade febern, gav värkmedicin och frågade dittan och dattan) och så sa dom att nu far vi, att ta det du behöver med. Tog telefonen och laddaren, alltså det viktigaste, jag trodde ju att det skulle vara en snabb visit, men så blev det inte heller...Mamma talade med min läkare hela tiden, som sa att jag skulle imorgon komma på kontroll och då sa mamma att to late att jag är redan i ambulansen påväg till Tyks. Vägen till Tyks var hemsk, vägen var ungefär 35km, men det kändes som 350km. Vi hamnade stanna många gånger under vägen, för att jag mådde dåligt och kastade upp, fick mera värkmedicin, hade dålig ställning, kanylen sattes, akutvårdarna hamnade även ringa läkaren för och få tillåtelse för och ge mera mediciner åt mig. Den vägen kändes väldigt lång och då är det inte ens det. När vi äntligen kom fram, kom jag in till jouren och fick ett eget rum. Sov lite, men värkarna och då jag visste inte vad det var eller vad som kom att ske, så fick jag inte mycket sovet.
Tisdagen den 5.6, jag var natt på akuten. Dom gjorde olika tester på mig och så for jag till magnetröntgen för att veta vad allt berodde på. Magnetröntgen var hemskt! Hade så svårt att ligga där, då det tog så sjukt, men måste bita mig i läppen för ville inte pånytt in i maskinen, vet inte om det var smart eller dumt gjort. Åtminstonet lyckades bilderna. Läkarna kom och sade att där syns någon sort av vätska, ena alternativet var att duran (hjärn- och ryggmärgs vätskan) hade fått en läcka eller att där fanns en inflamation. Läkarna sade att jag under dagen skulle flyttas med ambulans till Helsingfors, där dom skulle sköta om mig. Ambulansen kom 15 tiden, fick massor med mediciner för att överflyttningen skulle lyckas, fick även medicin för illamående.
När vi äntligen kom till Helsingfors, var klockan lite över 17, vägen dit gick underligt bra, mediciner mot värk och illamående kan göra under. Fördes till jouren, där dom just och just märkte mig. Fick medicin igen värkmedicin och medicin till illamående. Lite senare flyttades jag till avdelningen.
Onsdagen den 6.6, jag fick inte alls äta då jag skulle på operation, läkarna visste inte då ännu heller vad som skulle komma emot dem. Dagen gick och visste inte alls när jag skulle få fara på operation eller om jag ens skulle få fara på operation idag. Klockan blev så mycket, så sköterskorna sa att jag inte idag skulle bli opererad. Nytt försök imorgon.
Torsdag den 7.6, fick inte ännu heller äta, då man måste vara från midnatt utan mat och dricka. Hade så hårda värkar så kunde inte ens äta på onsdagskvällen. Klockan blev 13 och då kom sköterskorna och sa att nu far vi, det dåliga med att inte veta när man skall på operation, så om man tar lugnande före, så hinner det inte värka före. Kom till uppvakningen, tydligen far man dit före operationen och efter också. Var hemskt törstig, men fick inte dricka så fick en sticka som smakade citron och jag skulle snurra runt den i munnen. Det var konstigt men det hjälpte. Förrut när jag har varit på operation har jag varit så ute och säkert även nertuppad, så har inte kommit ihåg något, men nu såg jag operationssalen och alla sköterskor där som ordnande allt och jag önskade att jag skulle ha varit nertuppad. Anestesiläkaren frågade vad dom skulle operera på mig och så sa hon att jag skulle tänka på något roligt och att jag bara skulle se bra drömmar, fick masken på ansiktet och så tuppade jag av. Under dagens operation hade läkarna kommit fram till att jag hade en inflamation i ryggen, dom tog bort lite över en halvliter med vätska och putsade. Enligt min läkare skulle det ha varit bättre om det skulle ha varit duran som läckte, men i detta fall var det ju inte det..
Jag har ingen aning när jag vaknade men tydligen fördes jag till intensiven, då mitt CRP steg till över 400 och febern var vid 42. Mitt CRP hade stigit i racerfart från 40 till 400.
Fredagen den 8.6, idag var det en ny operationsdag. Febern och CRP var ännu också skyhöga. Jag har haft i ett par år skruvar i ryggen, läkarna putsade vid skruvarna och märkte att där fanns mera var, skruvarna måste tas bort och såret putsades ännu bättre. När det var klart, så sattes det bara trasor (jag kan inte fina medicin ord och min hjärna funkar inte nu p.g.a. alla mediciner) på såret och det lämnades uppe för att få torka och för att inflamationen skulle bort. Efter det fördes jag tillbaka till intensiven. Den här operationen, fick jag veta om mycket senare, p.g.a. alla värkar, inflamationen och mediciner så hade det farit helt förbi.
Lördagen den 9.6, mina föräldrar har varit och hälsat på mig under mina dagar på sjukhuset, men mest av tiden har jag sovit och varit små stunder vaken. På kvällen flyttades jag från intensinven till jouravdelningen, för att jag var den ända som kunde andas själv. Vet inte om jag var glad eller besviken, fast jag var sjuk så var det tungt att vara på intensiven, då jag hörde alla andra som mådde mycket sämre. På kvällen när jag kom till avdelningen, sa jag till sköterskan att jag har väldigt tungt och vara att jag har svårt och andas, hon sa att sov bara. Under den natten sov jag max en timme.
På jouravdelningen var vi många i samma rum, vet inte hur många men många var vi och det var svin hett.
Söndagen den 10.6, under hela natten väntade jag bara att det skulle bli morgon och att det skulle komma en annan sköterska som skulle ta mig på allvar. Väntade också på att klockan skulle bli 13, för att mina föräldrar skulle komma då. Klockan blev 13 så kom sköterskorna och sa att jag skulle ta lugnröntgen. Låg på sängen, dom satt en skiva under min rygg och tog foto. Efter det fick mina föräldrar komma och min kusin kom också. Besök piggar upp alltid (fast jag somnade nu som då). Dessutom fick jag min telefon igen, då man får inte ha den på jouren. Holy moly vad min telefon plinga, kul då folk märkte att jag plötsligt bara försvunnit från some världen. Mamma hade också skrivit på min fb sida, vilket hjälpte till, då jag själv inte hade energi och årkade inte skriva så mycket. Fick veta att jag fått lunginflomation, så blev på kvällen flyttad tillbaka till intensiven. Jag var bortta från intensiven under 24h. Nu kändes det som en lättnad att bli flyttad tillbaka. Avdelningarna hade inte tillräckligt bra masker för att jag skulle få mina lungor i skick. Fick nå vauhtiviikset, men började kasta upp av dom och fick panikångest. Nu var det dags att flyttas tillbaka.
Måndagen den 11.6, vi provade på nytt vauhtiviikset, men jag började igen och kasta upp. Det togs nya bilder på mina lungor och dom såg sämre ut. Nu måste jag använda en mask som täckte näsan och munnen för att mina lungor behövde påriktigt hjälp. Behövde inte ha den hela tiden, men många timmar per dag. Hade väldigt svårt och andas och årkade inte tala då luften tog slut. Jag hade väldigt svårt med masken, den gav mig ångest då jag kände mig inlåst.
Under någon skede när jag var på intensiven, den tiden är vädligt flummig eller egentligen är hela sommaren det, men så kom en läkare och frågade av mig att har någon någongång sagt åt mig att mitt hjärta är för stort, jag låg i sängen och var munnen uppe och fick just och just ut ett nej. Då tänkte jag att måst det också komma nu, hur mycket skall min kropp riktigt klara av? Då kom en till läkare in och de ultrade mitt hjärta omedelbart, låg där helt tyst och kollade på läkarnas miner. Dom granskade mitt hjärta en längre stund, båda ville kolla, somtur såg mitt hjärta friskt ut, hann nog redan bli skrämd.
Fortsättningen kommer senare.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti