Nu är det äntligen över...

I'm still alive, eller åtminstonet tror jag det. Förra natten sov jag väldigt dåligt stressade hela tiden om den här dagen, var rädd att jag skulle försova mig, var rädd för att jag inte kunde ligga stilla och nu för resultaten, Huh.

På morgonen när jag kom till sjukhuset, började jag må dåligt, lukten av sjukhus och vita väggar (jag hatar sjukhus! det får mig knä svag) och sen fick jag sjukhusets sexiga kläder (4:e gången inom 6månader..hoppas sista också). Byxorna var för stora, fick gå och hålla i dom, dit skulle ha rymmats en Frida till åtminstonet..Fick kanyl i handen (blev ännu svagare och det började snurra i huvvet) och sen var det menoa i maskinen. Den här maskinen var mycket finare och nyare än förra gången så nu var huvvet utåt, pust! Nu låg jag i maskinen och tårarna rann för att jag är rädd för resutaten, förra gången rann tårarna för att ryggen var så sjuk att jag trodde jag skulle hoppa i luften och springa iväg, vågade inte trycka på knappen,då skulle jag ha hamnat ligga där ännu längre. Nu är det somtur över.  Det är jobbigt när man vet att man måst ligga stilla men musklerna hoppar och lyder inte alls för att jag spände mig så. En halvtimme skulle det räcka men igen for det vips en timme, förra gången var det mycket värre. När kanylen togs bort så blödde jag i mängder, det ville inte alls ta slut.

Nu är jag hemma igen, njuter en kopp kaffe och sen tänker jag krypa ner i sängen igen och försöka få sömn, för att nu är jag tröttare än trött, ögona hålls inte alls uppe. Nu är det bara och vänta och hoppas på bra svar. Tummarna upp.